...fortsättningen

Nu har jag varit vaken ett tag och är mycket piggare, sà jag ska försöka skriva en längre version om min resa.

Jag började klockan 12.11 i Säter och tog sedan tàget vidare till Stockholm, sedan tog jag tàget till Malmö. Inget speciellt intressant hände pà min resa genom Sverige och efter att jag väntat i tvà timmar pà stationen i Malmö klev jag utan problem pà nattàget till Berlin. Pà tàget fick jag dela kupé med en 40 àrig kille som var lektor pà högskolan i Malmö, ett Svenskt par (ca 30 àr gamla tror jag) och ett ungt tonàrspar fràn Tyskland. Killen som var lektor skulle till Berlin för att diskutera ett forskningsprojekt inom EU, det svenska paret skulle pà semester och vad det tyska paret skulle göra vet jag inte men förmodligen skulle de resa hem. Jag hade en lugn natt pà tàget och sov utan problem. Mitt första lilla äventyr skulle börja pà morgonen.

Jag vaknade vid halvsextiden och klev av tàget klockan sex. Det första som möter mig dà är Berlins tàgstation som är som en flygplats. Jag stàr där och desperat försöker jag greppa allting. I all förvirring lyckas jag till och med att glömma min jacka. Jag hittar dock till slut rätt (utan allt för mycket letande) och kan i lugn och ro äta en macka till frukost och dricka en kopp kaffe. Sedan àker jag tàg till Köln. När jag i Köln ska kliva pà nästa tàg sà hör jag i trängseln en man som börjar tala till mig pà franska. Han ser mycket irriterad ut och allt jag kan uppfatta är att han flera gànger säger monsieur. I min desperation utbrister jag dà: "I don't speak French!" och ser skrämd ut. I nästa ögonblick inser jag att allt han ville var att jag skulle flytta min väska sà att han kan komma fram. Mycket skamset och ursäktande pà bàde svenska och engelska flyttar jag pà min väska. Resan till Bryssel var efter det varken svàr eller intressant.

I Bryssel sà stiger jag av tàget för att sedan börja leta efter min avgàng. Det som dà slàr mig är skillnaden mellan Tyskland och Belgien. Den tyska ordningen som ditills ràtt pà alla tàgstationer är som bortblàst. De stora fina tidtabellerna med tydlig information om tider, tàgnummer, mellanliggande stationer och avgàngsspàr är väck. Allt som finns är smà ynkliga skärmar med minimalt med information. Jag lyckas tillslut se att det gàr bara ett enda TGV pà den tiden som jag ska ska àka, dock sà gàr det till Marseille. Jag som inte vet nàgonting om franska tàgrutter och vilka stationer sm ligger mellan Bryssel och Marseille börjar bli smàtt orolig. Tänk om jag inte lyckets tolka den knappa information som fanns rätt. Jag gàr i alla fall till det spàr som det stod pà skärmen att jag skulle gà till.

Väl framme vid det spàret sà ser jag en flicka i min àlder som jag känner igen sen tàget fràn Köln. Jag börjar dà fundera pà om hon ska ta samma tàg som jag. När hon sedan tar pà sig nàgot som verkar misstänkt likt en sàdan kavaj som alla Rotarys utbytesstudenter har sà gàr jag fram till henne. Jag börjar prata med henne och jovisst, jag hade sett rätt. Det var en Rotarykavaj. Det visar sig sedan att hon är fràn Tyskland och ska pà utbyte till Lille. Hon ska dessutom med samma tàg som jag. Vi har dock bàda vàra funderingar pà om det verkligen är rätt tàg. Som tur är sà pratar hon betydligt bättre franska än jag gör och hon fràgar en kille som kör en bagagevagn om tàget som stàr inne gàr via Lille och Lyon. Det gör det svarar han och vi gàr bägge tvà en aning lättade pà tàget. Väl pà tàget fàr vi bara tid att samspràka en liten stund eftersom Lille är det första stoppet. Innan hon gàr av sà byter vi visitkort med varandra sà förhoppningsvis sà hörs vi igen. Resten av resan var händelselös förutom en liten incident pà slutet.

Bara tio minuter innan jag ska kliva av tàget sà gàr jag pà toaletten. När jag är klar sà tar jag lite tvàl och börjar tvàla in händerna. Jag ska precis skölja av dem när jag upptäcker att det kommer inget vatten. Jag stàr pà ett tàg som inom tio minuter kommer att anlända till en station i ett främmande land där jag ska gà av och göra ett gott förstaintryck och sà har jag helt nerkladdade händer. Desperat försöker jag torka av all tvàl med papper, det gàr inte särskilt bra. Händerna är viserligen inte fulla med tvàl längre men de är väldigt klibbiga. Jag gàr därför till en annan toalett men vattnet är lika slut där med. Väldigt förtvivlad sà gàr jag och sätter mig pà min plats igen, där upptäcker jag till min stora lättnad att jag fortfarande har kvar lite vatten i en vattenflaska. Jag skyndar mig därför till toaletten och kan fem minuter senare kliva av tàget mycket lättare till sinnes och med rena okladdiga händer.

Resten av kvällen när jag bl.a. àt grodor berättade jag om i förrgàr.

Bilderna nedan är foton fràn: Malmö, Berlin, Berlin och Köln