Gammal sten

Idag har jag tillsammans med Catherine besökt en gammal medeltida stad som heter Pérouges. Det var en fin liten stad, med några små butiker och diverse caféer. Vi fikade inte men köpte en kaka som kallas Galette de Pérouges och åt den när vi kom hem. Jag passade också på att ta lite bilder som jag lägger upp nedan. Jag har inte tittat igenom alla bilder så det kan finnas de som är dåliga. Dörrarna som jag har tagit kort på är tillägnade min bror (han vet varför).

Sedan vill jag också be om ursäkt för den lilla felstavningen i omröstningen till höger; det skall naturligtvis vara köttbullar och inte kötbullar. Men nu är det försent att ändra på, så ni får stå ut med det.

En ansträngande vecka

Det här är första inlägget på snart en vecka och anledningen till tystheten är att jag har varit oerhört trött den senaste veckan. Fyra timmar fransklektioner om dagen plus skola på förmiddagarna är inte att leka med. När jag har kommit hem har jag varit så trött att jag inte orkat sätta mig vid datorn och skriva. Men men jag tror att fransklektionerna är bra; även om det känns som att de sista 90 minuterna är bortslösade. Jag är då väldigt trött och har svårt att hålla konsentrationen uppe.

Fast jag har det lite jobbigt, det känns som att jag lär mig väldigt långsamt. Ibland undrar jag om jag har blivit mer korkad eller om jag har någon form av komplex gällande franskan. När Freyan (den indiska flickan jag bloggade om tidigare) pratar bättre franska än jag så känns det som att något är fel. Även om jag inte lärde mig överdrivet mycket de år jag studerade franska i Sverige så borde de ge ett litet försprång.

I övrigt så har det inte hänt så mycket. Jag har inhandlat en scoutskjorta (som är röd) idag. Jag hoppas att det senare kommer upp lite bilder på mig iklädd detta vackra plagg, utövandes scoutaktiviteter. Jag har fått tag på en batteriladdare till mina kamerabatterin så förhoppningsvis kommer fotograferingsfrekvensen att öka.

Som slutkläm kan jag meddela att eftersom jag gillar att leka med olika funktioner så kommer jag att lägga upp en liten omröstning. Den kommer att innehålla förslag på maträtter som ni har gett och som jag (ensam och enhälligt) sedan valt ut. Ni får sedan rösta på förslagen och det som vinner lagar jag till och bjuder min familj på. Urvalet är baserat på vilka maträtter jag inte tror att de har här i Frankrike, samt vilka jag tror att jag har möjlighet att införskaffa ingredienser till.

Rotary, födelsedagsmiddag och scouting

Igår var jag på det Rotarymötet jag berättade om tidigare. Till skillnad mot vad jag trodde innan jag kom dit så var det en ganska tråkig tillställning. Allt som hände var att vi i två timmar satt och lyssnade på en genomgång av regler och annan information; dessutom var allt bara på franska. Jag har också hört det mesta av vad som togs upp, så det var heller ingen nyhet. Det enda roliga som egentligen hände var efteråt då man fick tid att prata med alla andra utbytesstudenter. Tyvärr så var det ganska rörigt och jag hade inte så mycket tid på mig men några hann man i alla fall prata med. Jag träffade bl.a. alla svenskar som är på plats i det här distriktet. Det är tre till förutom jag (och inte 2 som jag trodde innan). De heter Louise, Mikael och Julia. Julia var den jag har haft kontakt med innan. När jag skulle säga hej så upptäckte jag också något konstigt. Mitt modersmål hade väldigt svårt att ta sig upp genom halsen. Hej:et stakade sig och blev nästan till ett hello. Det var otroligt svårt att efter en månad att prata svenska med någon som jag har fysisk kontakt med. Det borde inte vara det för jag har trots allt pratat svenska över telefon. Men när jag väl står öga mot öga med en person var det jättesvårt.


På kvällen efter mötet var jag sedan hos Cahterines bror Pascal på födelsedagsmiddag. Hans dotter fyllde år. Det var väldigt trevligt även om jag var jättetrött. Jag hade kunnat somna redan innan jag kom dit (vid åtta och vi åkte inte därifrån förrens vid midnatt). Jag hade ett jättejobb med att hålla mig vaken den sista timmen.

Jag kan också berätta att jag idag har fått min första erfarenhet av fransk scouting. Jag var på ett scoutarrangemang för den kår jag är medlem i. Det var för att fira alla som gick upp en avdelning och alla som var nya. Till min stora lättnad upptäckte jag också att det finns en flicka på min avdelning som pratar perfekt engelska (hon har bott i England i tre år).

Till sist så vill jag åter igen uppmana mina läsare att komma med matförslag. Alla jag fått hittills har varit jättebra (även om jag tror att jag får svårt att hitta mesost och ren här i Frankrike). Men jag vill ha lite att välja på och jag kommer kanske att laga mat mer än en gång.

Tar de bra dagarna aldrig slut?

Idag har det varit en riktigt bra dag. Jag har haft ett möte med min klassföreståndare som var mycket förstående. Han frågade mig om min familj, vad jag läste i Sverige mm. Han tog också upp min speciella situation som utbytesstudent; han sa att de naturligtvis tar hänsyn till mina problem med franskan och även att jag måste vara borta på eftermiddagarna för att ha extra fransklektioner. Det var inte som tidigare då attityden mer har varit att jag får acceptera att ingen förstår mig och sedan klara mig själv. Endel av den här förståelsen kan bero på att hans äldsta son varit i USA på utbyte med Rotary och att de då hade en amerikan boende hos sig. Så han känner antagligen till de flesta problem man har som utbytesstudent. Han sa också att om jag får problem eller behöver ledigt någon dag så skall jag komma till honom så ordnar han det.

Men nu över till något helt annat; jag skall på ett möte för alla Rotarys utbytesstudenter i det här distriktet imorgon. Det skall bli väldigt roligt att träffa alla andra som också är här just nu. Jag tror att det är två svenskar till här i Lyon, varav den ena jag haft lite kontakt med. Den andra har tyvärr inte varit i kontakt med, men jag hoppas att jag får träffa honom imorgon. Jag väntar också på en liten väska med saker som kommer med Ségolènes (utbytesstudenten som bor hos min familj) föräldrar. De har nämligen varit på besök en dag i Sverige och hade då med sig en väska med saker till henne. Den blev sen tom på hemvägen och de kunde då ta med lite saker till mig. Det är tre böcker, ett id-kort, ett bankkort (jag var tvungen att skaffa ett nytt med chip, magnetremsan är på väg att försvinna här i Frankrike) och lite kläder. Det är framför allt böckerna jag ser fram emot. Jag skall också på lunch hos min andra värdfamilj innan mötet imorgon. De skall efter det följa med mig på mötet eftersom Catherine är i Kina just nu. Både att de skall följa med och att jag skall äta lunch hos dem skall bli väldigt roligt.

Det sista jag har att meddela är att jag snart har läst klart min första Stephen King-bok, "The Gunslinger" som är den första delen i "The Dark Tower"-serien. Hur jag kan ha levt mer än 17 år utan att ha läst en bok av King förstår jag inte, en stor miss i min litterära allmänbildning. Fast jag har och andra sidan aldrig sett Titanic...

Fransklektioner

Jag har nu anmält mig till 4 veckors intensivkurs i franska. Det blir 4h om dagen varje skoldag; jag byter då ut eftermiddagen i skolan mot fransklektionerna. För övrigt så är min värdmamma på resa till kina just nu (hon kommer hem nästa vecka). Så jag bor just nu bara med Christoph (min värdfarbror), Ambroise (min värdlillebror) och Annie (min värdmormor). Den enda som pratar lite engelska är Christoph; detta gör att jag har det mycket svårare, men det är samtidigt väldigt lärorikt.

Jag skulle också vilja ha hjälp av mina läsare (som just nu är så många som 79 olika personer, om statistiken stämmer) med att få förslag på svenska maträtter. Jag har lovat att laga en svensk middag och har lite idétorka. Så alla som läser är jättesnälla om de lämnar ett (eller flera) förslag bland kommentarerna. Det är också helt okej att vara anonym om man tycker att ens förslag är pinsamt.

De fem saker som jag saknar mest.

Det här inlägget är starten på en liten undersökning. Jag hade tänkt att jag varje månad skall presentera än lista på de fem saker jag saknar mest från Sverige. Sedan får var och en tolka listan och dess förändringar hur de vill. Tanken är väll att man skall kunna utläsa vad jag har svårast att skilja mig ifrån och hur det förändras under tiden som går och om det har något samband med min anpassning, eller något i den stilen.

Här kommer i alla fall listan för September:

1. Att förstå vad som sägs på alla lektioner.
2. Den mer avslappnade stämningen mellan lärare och elever.
3. Att kunna lämna skolan när jag vill (grindarna till skolan är stängda under dagen och öppnas bara 1 ggn/halvtimme).
4. Gröt till frukost (jag är ingen grötfantast men gröt mättar betydligt bättre än flingor och mjölk).
   
5. Mjölk i Tetra Pak.
   

Nu är Europa på modet.

Nu börjar det hända saker här i Frankrike och det är förändringarnas vindar som blåser.Till skillnad från den snålblåst som tidigare rådde så verkar det nu vara en varm sydvind som är på insegling. Vad är det då som hänt? Jo, jag har bytt till en så kallad Europaklass. Skillnaden mellan den och en vanlig klass är att det är lite mer engelska på schemat och att en del av historielektionerna är på engelska. Man kan då fråga sig om jag inte är här för att lära mig franska. Det finns naturligtvis en tanke bakom klassbytet och den är att inte att jag skall bli bättre på engelska. Tanken är att jag skall få det lättare i skolan och kunna lägga mer energi på att bättra på min franska. Vi håller också på att leta efter fransklektioner vid sidan av skolan. En till fördel med Europaklass som jag fått erfara sen jag började är att eleverna är mer öppna. De har inte bara lättare att ta kontakt utan verkar också vara mer benägna att göra det. Min klassföreståndare verkar också bättre; han har t.ex. gett mig en tid på fredag då jag skall träffa honom och gå igenom olika saker. Jag har då tillfälle att ställa frågor om det är något jag undrar över.

Tvärr så fick jag inte en så bra start på dagen igår. Jag försov mig. Morgonen blev därför väldigt stressig; jag fick lov att kasta i mig mjölk och flingor samt svepa ett glas kallt kaffe som stått i ett dygn; ibland är det jobbigt att vara koffeinist. Dessutom så är proceduren när man kommer försent väldigt krånglig. Man kan inte som i Sverige försiktigt knacka på och sedan smyga sig in med skamsen blick och sätta sig längst bak. Man måste istället gå till ett kontor (CPE) på skolan och där införskaffa ett intyg på att man har rätt att komma mitt i lektionen. Som tur var så fick jag intyget ganska lätt; Cathrine hade nämligen ringt och sa att jag skulle komma. Efter det så gick dock dagen smidigt och jag kunde med lättnad konstatera att klassbytet var mycket lyckat.

Ett välkommet veckoslut

Nu har ännu en tuff skolvecka kommit tagit slut. även om den har varit jobbig har den varit betydligt ljusare än innan. Jag har börjat få bättre kontakt med mina klasskamrater och jag går inte omkring ensam på rasterna. Jag har också slutat med italienska. Det var en stor lättnad för den höll verkligen på att ta kol på mig. Att komma ihåg franska verbformer är nog; jag behöver verkligen inte lära mig de italienska också. Jag har dessutom upptäckt att jag gått till en klass som är tillval och som jag inte valt. Detta gjorde att jag slutade två timmar tidigare än förväntat idag, vilket inte var en helt ovälkommen överaskning.

"titel oanvändbar"

Det här blogginlägget skulle egentligen ha haft titeln: "Ett ljus i mörkret" och handlat om hur min helg var ett ljus i ett annarst mörkt hav av svårigheter. Nu kan jag dock inte begagna av denna titel eftersom havet inte är så mörkt längre. Men för att inte gå händelserna i förväg ska jag börja med att berätta om helgen.

Jag vaknade sent på lördag morgon för att stiga upp utvilad och möta dagens klädinköp. Inget speciellt hände med andra ord. Däremot så gjorde det de på söndagen. Jag hade nämligen en övning för första gången med storbandet här i La Tour de Salvagny. Det var en jättekul övning och alla var väldigt trevliga. Efter övningen åt vi lunch för att därefter åka till en countryfestival som hölls här i helgen. Storbandet skulle nämligen spela där och först var tanken (trodde jag) att jag bara skulle vara med och lyssna; men det visar sig att bandledaren (Michel) hade tänkt sig att jag skulle vara med. Det var dessutom en jättekul och lyckad spelning och avslutningen på min helg blev jättebra. Det var ett verkligt ljus i mitt dåvarande mörker av elände i skolan med matkort mm..

Men idag lättade mörkret och gryningen har förhoppningsvis inträtt. Jag har idag lyckats få mitt matkort (äntligen) och kan därför vara säker på att få lunch varje dag. Jag åt också lunch med en flicka som heter Elise och som är vän med Ange (pojken i min värdfamilj som är i USA nu). Det var trevligt att kunna prata med någon i min egen ålder och som förstår mig. Men det känns också som att jag har börjat få lite mer kontakt med mina klasskamrater. Jag var inte heller lika trött som jag varit tidigare, fast jag slutade kl. 18.00. Så nu är det bara att hoppas på att det fortsätter i så här.

Jobbigt värre!

Idag var min första riktigt jobbiga dag i Frankrike. Hela dagen har jag gått runt och varit spänd, frustrerad och allt har kännts väldigt jobbigt. Det började på morgonen då jag kom till skolan och började med italienska. Man kan fråga sig varför jag med mina knappa kunskaper i franska och obefintliga kunskaper i italienska skall läsa det ämnet och jag vet faktiskt inte varför. Jag var tvungen att välja ett språk och det jag hade att välja på var tyska, spanska och italienska. Då jag inte har studerat något av språken innan så valde jag ett som låg hyfsat nära franska. Jag tänkte att jag kunde försöka i alla fall. Efter första lektionen så upptäckte jag det inte kommer att gå. Alla har nämligen läst italienska i två år innan.

Jag har dock pratat med min engelsklärare och förklarat mitt problem och han skall ta upp det med min klassföreståndare (M. Cinq, min klassföreståndare tycker att det är bättre att jag pratar med min engelskalärare först så att det inte blir några språkliga missförstånd). Den engelsklektion som jag hade var dock ett litet andrum; läraren förstod i alla fall vad jag sa. Däremot så blev inte kommunikationen med mina klasskamrater bättre. Att fransmän generellt sett är dåliga på engelska är ingen myt. Även om jag tyckte om lektionen så var jag inte jätteförtjust i läraren. Han var lite av den gamla stränga och överkonserverade typen. Jag tyckte också att han var lite nedlåtande över allas obefintliga engelskkunskaper. Inte så jättepedagogiskt kanske.

Matten var dock bättre. Det var en trevlig lärare och jag hade redan läst allt innan. Vi inledde med lite faktorisering och förenkling. Matte A med andra ord (för er som kan de svenska gymnasiekurserna). Synd att läraren inte pratade så bra engelska. Men hon kunde förklara allt genom att peka och visa. Den stora motgången kom dock vi lunchen. Där behövde man ett kort för att kunna komma in och för att få mat. Jag trodde att jag hade det kortet (ett som kom på posten). Det visade sig dock att det var ett annat kort som behövdes. Det hela slutade med att jag nästan inte fick mat. Dessutom så var det överallt och hela tiden jättemycket folk. Det går 1200 elever på skolan.

Det var i alla fall tur att jag slutade redan efter tre lektioner vid 12.00, eller var det de? Jag bävar inför morgondagen...

Hur den första skoldagen var...

De positiva känslor som jag berättade om i förra inlägget försvann tyvärr snabbt. Efter bussen så tog jag tunnelbanan och sedan bergbanan (på franska funiculaire) den sista biten till skolan. Själva skolan ligger uppe på en höjd i Lyon i ett område som heter St. Just. Efter att jag komit fram till skolan möter jag där en éntrehall full av människor. Jag försökte därefter tränga mig fram till en tavla där det fanns lappar uppsatta med i vilken klass man hamnat och i vilken sal man skulle samlas. Efter att ha trängts där i 15 minuter bland ca 350 omogna 15 åringar (ta inte illa upp nu alla 15 åringar men de flesta är inte så mogna när de är 15, det var inte jag heller) nådde jag äntligen mitt mål. Väl där framme, när jag hittat min klass, så visade det sig att det inte alls stod var man skulle samlas. Oerhört besviken gick jag därifrån för att hitta någon att fråga.

Jag lyckades trots all trängsel ta mig fram till någon slags expedition som låg i början av éntrehallen. Där träffade jag en kvinna som talade dålig engelska men som ändå verkade förstå mitt problem. Till min stora lycka dök det upp en elev (tror jag) som talade hyfsad engelska och som visade mig vägen. Det visade sig att samlingen var ute på skolgården som låg på baksidan av skolan. Där satt det lappar uppsatta och på dem stod det skrivet varje klass. Så jag ställde mig vid min lapp och väntade. Efter hand så fylldes skolgården på med mer och mer människor. Efter att jag väntat i ca 20 minuter kom den lärare som var ansvarig för vår klass och berättade till vilken sal vi skulle gå.

När vi väl inträtt i rätt sal så började den stora plågsamma informationsgenomgången, på franska. Eftersom jag inte förstod ett dyft så fick jag hjälp av läraren, som för övrigt heter monsieur Cinq. Efter att ha suttit i 2,5 h och försökt hänga med i vad som gäller på skolan var det dags för den klassiska rundturen. När den väl var avklarad så återvände vi till klassrummet. Efter att alla andra elever gått så tog M. Cinq sig tid med att förklara saker lite nogrannare för mig och att försäkra sig om att jag förstått var jag ska vara imorgon. Jag blev då lättare till sinnes och han förhörde sig även om hur länge jag ska stanna och liknande saker. Efter det så återvände jag hem samma väg som jag kom.

Jag har alltså idag gått från att vara glad och lite närvös (på bussen) till stor irritation och förtvivlan (éntrehallen och genomgången) till lättnad (efter rundturen och på väg hem).

Minuterna innan skolan (direktrapport)

Nu drar det verkligen ihop sig. Jag sitter nu på buss nummer 86 på
väg in till Lyon och skall kl 9.00 börja min första skoldag. Det
börjar kännas lite pirrigt, men det var faktiskt värre att börja
första ring. Om det är jag som mognat eller om jag nu är mer förberedd
vet jag inte. Förutom den lilla nervositet som jag känner så kan jag
konstatera att det är en mycket vacker morgon. Klarblå himmel och
solsken. Det är också lite kyligt och "friskt" ute. Jag älskar en
sådan här morgon. Det är precis så att man inte behöver ha en jacka
och det gör att man känner sig extra pigg. Man blir extra sugen på att
möta dagens kommande mysterier. Så nu är det bara att börja med att
utröna huruvida jag hamnat i en bra klass, hur mitt schema ser ut och
om jag idag skall äta lunch i den läskiga skolmatsalen.

Min första nära-Indien-upplevelse

Igår träffade jag för första gången här i Frankrike någon som inte är fransk. Jag träffade en indisk flicka från Bombay och det var lite av en lättnad. Jag har nämligen i en halv dag kunnat prata med någon som förstår allt som jag säger. Detta ledde till att vi båda två pratade oavbrutet med varandra. Resultatet av detta blev att jag nu vet mer om Indien än jag visste innan. Hon vet förhoppningsvis också mer om Sverige nu.

Förutom det så besökte jag min andra värdfamiljs hus. Det var inte lika stort och lyxigt som det här, men ändå väldigt fint. De har dock ingen pool (fast jag kommer antagligen bo där under vintern så det gör inte så mycket).

La Tour de Salvagnys föreningar

Idag var jag på en sammankomst där alla föreningar i Tour de Salvagny var närvarande. Det fungerade som en mässa där varje förening hade sitt eget bord och presenterade sin verksamhet. Det var allt ifrån fotboll, gymnastik och scouting till hemslöjdsföreningen och föreningen för krigsveteraner. Jag passade då på att anmäla mig till den lokala scoutkåren och fick även inbjudan om att delta på deras första möte den 23 September. Jag anmälde mig också till att spela i ett storband och kanske till att spela i en vanlig blåsorkester. Om jag kunde skulle jag vilja passa på att spela tennis alternativt ägna mig åt judo. Problemet är att jag tror att det kommer att överbelasta min budget så antagligen får jag nöja mig med det jag valt hittills.

Förutom det så har jag idag också träffat den tredje och sista värdfamiljen som jag ska bo hos. Vi träffade på dem bland alla andra människor i hallen där föreningarna höll till. De har bott 2 år i USA och verkar jättetrevliga. Jag blev väldigt förvånad när pappan i familjen talade till mig på perfekt amerikansk engelska. Annars så är fransmännen inte särskilt bra på engelska och oftast bryter de på franska.