Avslutning

Detta blir den sista bloggposten på denna blogg. Jag kom hem i fredags och har spendarat två lugna dagar här hemma, bland annat med att packa upp. Jag har haft ett jättetrevligt år i Frankrike och jag vill tacka alla som har stöttat och hjälpt mig.

Angående namnet på min blogg:
Namnet kommer från ett samtal jag hade med min mor innan jag åkte iväg till Frankrike. Jag beklagade mig över att jag kunde så jättelite franska. Vi kommer in på hur jag skulle kunna plugga innan och jag säger på gränsen till panik att det inte är långt kvar. Då utbrister min mamma: "Men snälla Erik, du har ju hela resan ner till Frankrike på dig!" Jag svarade då att jag knappast skulle hinna plugga in något på bara 28h och det höll hon med om.

Namnet kommer från det samtalet och jag tyckte att det sammanfattade rätt bra det som jag skulle göra. På 28h så skulle mitt liv förändras radikalt. Ett äventyr helt enkelt som inleddes med en 28h lång övergångsperiod. Nu varade visserligen tågresan 32h, men i övrigt tyckte jag att min prognos stämde rätt bra. Det blev ett äventyr.

Året har också gått väldigt fort, det känns som att det var som igår jag satt på Malmö station för att ta tåget till Tyskland och därmed lämna Sverige för att inte återvända på 11 månader. På dessa 11 månader förändrades jag mycket, tror jag i alla fall. Det mesta har nog inte börjat visa sig än, men det lär komma så småningom.

Som avslutande rader så skall jag säga till alla som får samma möjlighet som jag: Ta den! Ni kommer inte att ångra er.

Je suis un grand garçon maintenant !

Så var dagen kommen, dagen då jag träder in i vuxenlivet och uppnår min myndighetsålder. Känns skönt på något sätt, även om inget förändras dramatiskt.

Dagen har hittills varit bra. När jag kom till skolan överaskades jag av att hela klassen hade skramlat ihop till en jättestor teddy-björn samt att jag bjöds på kaka och dricka. Vi hade bara en timme lektion dessutom (som inte var någon lektion).

Ikväll skall jag fira lite med min värdfamilj, men vi tar det riktiga firandet med familjen på fredag (då min värdmamma kommit hem). Sedan firar jag igen på söndag med alla tre värdfamiljerna samt mina vänner.

Jag skall också tacka alla som sagt grattis till mig!

Usch!

Om förra veckan var en toppenvecka så är detta nog motsatsen. Förutom att jag tröttnat på att bo i värdfamilj så har jag lyckats dra på mig en benhinneinflammation.

Jag har dock fått tillstånd av Rotary att åka till Lavandou, vilket i alla fall är något positivt.

Om att bo i värdfamilj

Nu börjar jag faktiskt längta hem. Jag saknar givetvis Sverige en del, men det som mest stör mig är att bo i värdfamilj. Ni får inte misstolka mig nu, det är inte så att jag bor i någon dålig familj, det är snarare fenomenet att bo i en värdfamilj överhuvudtaget som stör mig. Man måste helt plötsligt anpassa sig till en annan familj som ser saker på ett annat sett än det man varit van vid i 17 år. Det är väldigt jobbigt mentalt.. Man kan dessutom inte kritisera hur som helst när det är något man inte gillar, man får helt enkelt acceptera de regler som råder i familjen. Ens frihet är på så vis begränsad på ett helt annat sett än i ens riktiga familj.

Så nu efter ett år med den här sortens situation börjar jag faktiskt tröttna. Det skall bli väldigt skönt att få flytta tillbaka till sina vanliga rutiner och den friare miljö som väntar i Sverige.

Jag rullar

Man vet aldrig vart livets vägar leder en. Plötsligt vaknar man upp i ett främmande land, talar flytande franska och med en kappsäck som fyllts på rejält med livserfarenhet. Allt går fort, väldigt fort. Man har inte alltid tid att titta i backspegeln för att se om det var till höger eller vänster man svängde; allt man hinner se var att man faktiskt svängde. I denna livets bil rullar man sedan på, ut på nya okända vägar.

Det alternativ man har är att stanna inne i sitt garage. För tänk om man krockar? Tänk om vägen tar slut och efter nästa krök och man störtar ned i en avgrund? Att köra livets väg kan vara nog så farligt; men alternativet är att aldrig röra på sig, att stanna inne i sitt mörka rum, att inte våga möta det okända. Men den som aldrig tar risken att möta ett stup tar sig heller aldrig upp på motorvägen.

Det är en av de saker jag lärt mig här i Frankrike, och kanske den viktigaste.

"I am a man who walks alone
And when I'm walking a dark road
At night or strolling through the park

And When the light begins to change
I sometimes feel a little strange
A little anxious when it's dark

Fear of the dark, fear of the dark
I have a constant fear that something's
always near
Fear of the dark, fear of the dark
I have a phobia that someone's
always there"
~Iron Maiden

Erik goes domedagspoet!

Nu har jag suttit i min kammare och diktat och här är resultatet:
DCLXVI

Någon svensk översättning kommer dock inte då översättandet av poesi både förstör versmåttet och rimmen. För er som inte kan franska och ändå är intresserade av att veta vad det betyder rekommenderar jag googles översättningsverktyg.

En toppenvecka

Denna vecka har varit en riktig toppenvecka. Det började redan i måndags då jag lyckades ta hem ett betyg på 19,5/20 på idrottens löptest, som dessutom är utformat för att vara svårare än det testet man gör på examensprovet (Baccalauréat). I tisdags fick jag jag tillbaka ett fysik/kemiprov som jag 17,5 i betyg på. På kvällen höll jag sedan en presentation om Sverige på en klubbmiddag med Rotary. Det var mycket uppskattat och jag fick mycket beröm för min franska. Så på det hela taget har det varit en riktigt bra vecka. Dessutom så skall jag idag hem till en kompis (med tre andra kompisar) och om det bara klarnar upp lite så skall vi bada i hennes pool.

Med mindre än 20 dagar kvar till skolslutet och alla stora arbeten undanstökade så återstår nu en rätt lugn period i Frankrike.