Tar de bra dagarna aldrig slut?

Idag har det varit en riktigt bra dag. Jag har haft ett möte med min klassföreståndare som var mycket förstående. Han frågade mig om min familj, vad jag läste i Sverige mm. Han tog också upp min speciella situation som utbytesstudent; han sa att de naturligtvis tar hänsyn till mina problem med franskan och även att jag måste vara borta på eftermiddagarna för att ha extra fransklektioner. Det var inte som tidigare då attityden mer har varit att jag får acceptera att ingen förstår mig och sedan klara mig själv. Endel av den här förståelsen kan bero på att hans äldsta son varit i USA på utbyte med Rotary och att de då hade en amerikan boende hos sig. Så han känner antagligen till de flesta problem man har som utbytesstudent. Han sa också att om jag får problem eller behöver ledigt någon dag så skall jag komma till honom så ordnar han det.

Men nu över till något helt annat; jag skall på ett möte för alla Rotarys utbytesstudenter i det här distriktet imorgon. Det skall bli väldigt roligt att träffa alla andra som också är här just nu. Jag tror att det är två svenskar till här i Lyon, varav den ena jag haft lite kontakt med. Den andra har tyvärr inte varit i kontakt med, men jag hoppas att jag får träffa honom imorgon. Jag väntar också på en liten väska med saker som kommer med Ségolènes (utbytesstudenten som bor hos min familj) föräldrar. De har nämligen varit på besök en dag i Sverige och hade då med sig en väska med saker till henne. Den blev sen tom på hemvägen och de kunde då ta med lite saker till mig. Det är tre böcker, ett id-kort, ett bankkort (jag var tvungen att skaffa ett nytt med chip, magnetremsan är på väg att försvinna här i Frankrike) och lite kläder. Det är framför allt böckerna jag ser fram emot. Jag skall också på lunch hos min andra värdfamilj innan mötet imorgon. De skall efter det följa med mig på mötet eftersom Catherine är i Kina just nu. Både att de skall följa med och att jag skall äta lunch hos dem skall bli väldigt roligt.

Det sista jag har att meddela är att jag snart har läst klart min första Stephen King-bok, "The Gunslinger" som är den första delen i "The Dark Tower"-serien. Hur jag kan ha levt mer än 17 år utan att ha läst en bok av King förstår jag inte, en stor miss i min litterära allmänbildning. Fast jag har och andra sidan aldrig sett Titanic...